Temaet for konkurransen i VISOR nr 14 blir: Alkohol.
Det åpner for store tekstmuligheter, alt fra drikkeviser til advarsel mot misbruk av den stimulerende gift…
Mail til red@viser.no – senest 13. september 2019. Men det går fint å sende inn tidligere, flere har allerede gjort det…

Temaet våren 2019 (i Visor nr 13) var MILJÖ.
Vinnertekst:  I skogen av Niclas Abrahamsson.

Niclas Abrahamsson

(f. 1967) matades som barn med såväl Evert Taubes visor som Thorstein Bergmans Dan Andersson-tolkningar och Cornelis Vreeswijks mustiga skrönor. Efter att i tonåren spelat i postpunkbandet Moskva tror inte på tårar och varit ordförande i kontaktnätsföreningarna Skrock och Kulturmuren, båda Lidköping, blev han antagen till Visskolan i Kungälv 1988 där han fick möjlighet till att borra ner sig i visskatten. På senare år har tiden bl.a. ägnats åt att ge ut CD:s, debutera med diktsamlingen Tecken och  a v s t å n d  samt producera Vigrums Visfestival och snickra ihop ett flertal nya visor. 


Dommer er poeten Tor Egil Vaule-Andersen. Her er hans begrunnelse:

Et tverrsnitt av noe, fremfor å favne alt

I denne runden av tekstkonkurransen var temaet miljø. Noe som viste seg å være svært populært, det ble rekord i innsendte bidrag. Kanskje skyldes det temaets alvor og aktualitet? For det er, etter min mening, absolutt ikke et enkelt tema å skrive om. 

Vinneneren denne gangen er Niclas Abrahamsson og teksten I skogen, som er en smakfull løsning på det forholdsvis utfordrende temaet (og denne gangen måtte jeg ringe min svenske musikkollega Nicklas Berglund for å få litt hjelp med oversettelse og innsikt i svenske folkeeventyr). Sjakktrekket som Abrahamsson gjør, er etter min mening, valg av motiv. Han velger en liten fortelling. Et tverrsnitt av noe, fremfor å favne alt. Det er strålende. Det er smakfullt. På samme måte som Disney forteller historien om kjærlighet på tross av ulikhet, gjennom to hunder på italiensk restaurant, forteller Abrahamsson oss noe om miljøspørsmålet gjennom sin fortelling om skogen. 

Som leser lar jeg meg forføre. Jeg blir overbevist, og føler ikke på håpløshet, moralisering eller at jeg mister troen på fremtiden, selv om teksten er preget av det dypeste alvor. Teksten har et poetisk språk, og kanskje er det nettopp dette som skaper den perfekte avstanden, slik at jeg kan ta det hele innover meg. Det er vakkert skrevet, stilsikkert håndverk, og jeg har stor sans for hvordan Abrahamsson knytter sammen natur og kultur i siste verset. Det hele blir noe eksistensielt på flere plan. Jeg lar teksten prate for seg selv. 

Som alltid er det en ære å få lov til å lese gjennom alle bidragene som blir sendt inn. Fortsett å skrive. Tusen takk. 

I skogen

Av Niclas Abrahamsson

I skogen står granarna täta.
Och mossorna vet när det skymmer.
De gråtande molnen ger väta.
Så växterna dränks i bekymmer.

I skogen står furorna räta.
Soldater som aldrig rymmer.
Rak disciplin kan man mäta.
På plats så man inte skrymmer.

I skogen är stubbarna släta.
De sitter där stumma i rader.
Inte ett ljud, ingen träta
och utan revärer och grader.

I skogen fanns Skrymt och Vittra.
Nu finns de där aldrig mer.
Nu hörs ingen grymta och fnittra.
Kanske ingenting finns som vi ser.

 

Publ. i VISOR nr 13 (mai 2019) og på nett (juni 2019).

Annonser