Bondkomik var en uppskattad och publikdragande genre med en storhetstid någonstans mellan 1890-talet och andra världskriget. Den karaktäriserade av humoristiska visor och berättande, ofta grovkornigt och på dialekt och gärna anspelande på folklivet på landsbygden och dagsaktuella händelser med lokal prägel. Vissångaren Clas Kristiansson bjuder här på en djupdykning i bondkomikens ädla konstart. 

Clas Kristiansson

Visan är av naturen romantisk; oavsett om den handlar om natur, genus eller någon annan romantik. 

Därför var det inte konstigt att den nationalromantiska rörelsen, under sent 1800-tal även försökte inkludera folkvisan i sina försök att definiera Sverige som nation. Ska man vara petig så började det ännu tidigare, med Rickard Dybecks uppteckningar under 1840-talet. 

Samlar man material så kan man också använda det. Utifrån det material, visor och fysiska föremål som Rickard Dybeck med flera sammanställde, skapades Skansen 1891. 

En av de drivande krafterna bakom detta museum, var Karl Petter Rosén från Hjelmseryd i Jönköpings län. 1893 blev han en av de s k «landsmålarna». 

Detta betydde att han var en av dem, som inte bara samlade, utan också berättade historier på dialekt. Rosén hade en fil kand i botten och var som akademiker typisk för dåtidens nationella romantiker. 

Jödde i Göljaryd 

När väl Skansen stod färdigt arbetade Rosén vidare. Han ställde sig på en sten. Han drog sin skrönor, berättelser och sånger, under det påhittade namnet: Jödde i Göljaryd. Han blev den förste bondkomikern och som sådan blev han mycket populär. 

Efter Jödde kom det fler. De flesta med en mer «äkta» folklig förankring. Många hade då artistnamn som hänvisade till platser som de kom från eller som bara lät bra: Jan i Grebo, Nergårds­Lasse, Danjel ve Korsgrinna, Kalle i Knektås, Brack­Jan. 

Sin tids ståuppkomiker 

Alla var de också utstyrda på olika vis. De bar kläder hämtade ur bondebefolkningens utstyrsel. 

Men vad som främst utmärkte bondkomikerna var, att de var roliga. De lockade åskådarna till skratt med visor och skämt, an- passade till publikens smak. De var sin tids stå-upp-komiker. 

Ett vanligt tema från scenen, var hur den moderna tidens uppfinningar krockade med det gamla bondesamhället. Men det var alltid bonden som gick vinnande ur en sådan konflikt. Oavsett om det var besvärliga hårväxtmedel eller krånglande automobiler. 

Bondkomikerna var många. Det är därför omöjligt att presentera alla. Men ett par stycken tidstypiska, ska vi nämna: 

Skånska Lasse 

En sådan här genomgång vore inte fullständig utan Skånska Lasse. Han räknas än i dag till den främste av dem alla. Han var roligast, fyndigast och han skrev bäst visor. Bland annat skrev han Bonnjazz (Johan på Snippen), vilken kan sägas vara bondkomikernas «nationalsång». 

Bonnjazz-noter

Den här sångens melodi har blivit känd i Norge under namnet Hompetitten, med text av Alf Prøysen. (Red. anm.) 

Till skillnad från övriga bondkomiker var det ordning och reda med Skånska Lasse eller Theodor Lorentz Larsson som han hette i verkligheter. Kanske lite väl mycket av den varan. Han uppfostrade sina barn (det blev 11 stycken) med järnhand. Noter var alltid nyttigt att kunna. Artister skulle de inte bli. Fem av barnen hamnade ändå på scen. Två av dem: Walter och Rolf var, till Skånska Lasses irritation, mest intresserade av jazz och drog sin publik genom att bl a imitera Louis Armstrong. 

Att Skånska Lasse var en av de bästa textskrivarna upptäckte raskt Ernst Rolf som lade beslag på några texter, dock oftast utan att betala. 

Rent politiskt stod han till vänster och detta kan man bl.a. höra i visan De rysliga Bolsjevikerna, som finns inspelad med såväl Sven Wolter som Timbuktu.

Olle i Skratthult 

7 februari 1886 föddes i Munkfors ett gossebarn som fick namnet Hjalmar Peterson. 1906 emigrerade han till Minnesota, USA. Där skulle han få sitt gigan-tiska genombrott under artistnamnet Olle i Skratthult. Det sägs att han var så fruktansvärt rolig, att en man i publiken skrattade sig till en hjärtinfarkt. 

Han skrev vare sig texter eller musik men han hade en scennärvaro som kunde fånga en publik. 

«Olle har en förmåga att se dum och klipsk ut i samma sekund», skrev Erland Richter i tidningen Svea. Överallt där han drog fram i svenskbygderna så var det för utsålda hus. 

Hans största succé var sången Nicolina som lär ha sålts i över 100.000 exemplar. På slutet så minskade dock publikunderlaget och Olle i Skratthult avslutade sin karriär som sjungande frälsningssoldat. 

Kvinnor i genren 

Tyvärr var det ont om kvinnor på den bondkomiska scenen. Det fanns naturligtvis artister som Carin Swensson vars repertoar överlappade de bondkomiska och konstigt hade det varit annars eftersom hennes far var bondkomikern Sven i Myra. Men hon räknas ändå mer som revyartist. 

En som låg bondkomiken nära, var Svarta Masken, eller Anna Myrberg som hon egentligen hette. Hon föddes 1878 och dog 1931. Som så många andra ensamstå- ende kvinnor försörjde hon sig som kemigraf på fotoateljéer men hon var också en flitig humorist och författare. Bl a med visor som Lördagsvalsen (Kom följ mig nu Augusta) som är en viktig del av den bondkomiska traditionen. 

Man vet väldigt lite om henne som privatperson, mer än att hon alltid var klädd i svart. Uppträdde gjorde hon flitigt men hennes scenframträdande var enkla. Hon stod i princip rätt upp och ned och läste sina dår-dikter. Hon måste haft en enorm scennärvaro, eftersom det alltid var utsålt och publiken älskade henne. 

Lilla Anna

En kvinna som däremot räknas till bondkomikerna, var Lilla Anna. Med modernt språkbruk skulle man säga att hon led av akondroplasi eller kortväxthet. På Anna Olssons tid hette det han hon var dvärgväxt. 

I många år turnerade hon med Lars Dalabonde (Aron Henriksson ) som skrev deras visor och kompade på gitarr. När Lars Dalabonde drog sig tillbaka så fortsatte Lilla Anna på egen hand. Hon lär ha varit betydlig tuffare än sin kompanjon och visste hur man gav svar på tal i en bransch som var nog så besvärlig. 

Clara Rosendahl och Glade Kalle 

Många kvinnliga bondkomiker kom alltså att leva skuggan av sina mer berömda äkta män. Så var det även med Clara Rosen­ dahl som vid tjugo års ålder förälskade sig och gifte sig med den betydligt äldre Carl Hedman, mer känd under namnet Glada Kalle. Tyvärr vet man inte så mycket om Clara mer än att hon turnerade med sin man och deras son Lill­Kalle. Glada Kalles tama gris fick också vara med. Den var berömd eftersom den vägrade dricka brännvin. 

Vad man vet om Clara är att hon trollade och sjöng. Bl a lär hon ha trollat fram ett glas saft ur huvudet på någon person i publiken. 

Smålandslisa 

En som däremot stod på egna ben var Smålands­Lisa, (Ragn­ hild Aune). Hon sminkade sig som en piga och bar lantliga kläder. En röd prick på näsan stod sig väl till schaletten som stack upp ur hängselklänningen och till hennes stripiga ansikte med håret i knut. 

Hennes bakgrund var dansösens och sångerskans, men hon blev också engagerad på Mosebacke som bondpiga med visor hon skrivit själv, till egen ackompanjemang på durspel. 

Det var många kvinnor som likt Carin Swensson sjöng folkliga och bondkomiska visor men väldig få kan sägas vara bondkomiker. De lustiga visorna var ett format bland många. Bland utövarna bör man ändå nämna Systrarna Åberg, Svea Texto­ rius och proletärsångerskan Viola Lindgren. 

Men i mitten på 30-talet var bondkomikens saga all. Publiken fick andra intressen och tröttnade på dess visor. Däremot kommer Johan på Snippen, Augusta och Per Pers i Vänge alltid att leva kvar. 

Visorna dör aldrig. 

Publ. i VISOR nr 13 (mai 2019) och på viser.no 31.12.2019.