«Jag vet inte varför jag är litet misstänksam mot visan»

Pressbild Mikael WieheMed sin stora låtskatt och sitt tydliga politiska engagemang har Mikael Wiehe länge varit en stark ikon i den nordiska musikvärlden. 

Ivar Sjögren

VISOR fick en pratstund med den skånske artisten om både det ena och det andra, men främst om visor, politik, förebilder och danskhet kontra svenskhet. Vi möts i hans arbetslägenhet i centrala Malmö en eftermiddag i januari. Mikael är mitt inne i en hektisk arbetsperiod med en stor föreställning på Malmö Live som ska färdigställas och sedan en valrörelse som han vill vara en del av.

«Tur jag hade telefonen påslagen, jag var helt inne i mitt arbete och hade nästan glömt att du skulle komma», säger han litet urskuldande och tillägger med ett leende: «Ta gärna av skorna, det är jag själv som städar.»

Vi slår oss ner kring ett soffbord i arbetsrummet, jag på gaveln med min dator, Mikael mittemot. 

Det blir en spännande och öppen intervju. Mikael är eftertänksam, tassar ibland litet runt ämnet innan han formulerar sig. Efter en och en halv timmes samtal har jag fortfarande många frågor kvar. Men en hel del hann vi med.

Är du en vissångare, Mikael Wiehe?

– Jag ser mig som en i traditionen men jag betraktar mig inte som vissångare, inte heller när jag åker runt själv med gitarr. Fast det kanske jag är. Jag har ju haft elektriska band mycket länge men också spelat med akustiska band. 

Närmast ska jag spela med Malmö symfoniorkester, jag har spelat med körer, jag gör allt jag kan för att inte bli uttråkad på mig själv. Men nej, jag tycker det är skillnad. Det finns nog rötter i visan i min musik, men så jag tar även in influenser av t ex Bruce Springsteen, Bob Dylan, Talking Heads och Mikis Theoderakis.

Mikael Wiehe med orkester Mikael Wiehe med Malmö Symfoniorkester

Jag vet inte varför jag är litet misstänksam mot visan, kan inte riktigt sätta fingret på det. För mig måste det vara litet fräckt, uppstudsigt, förmodligen för att jag själv inte vill stryka min publik medhårs. Jag tycker ofta att den svenska visan är litet för snäll, naturligtvis med undantag.

Vad är en visa för dig, vad krävs för att det ska vara en visa? 

– En visa framförs i Sverige oftast på nylonsträngad gitarr, den är melodisk och den kan ibland vara litet sövande. Naturligtvis med hur många undantag som helst, allt från Bellman och framåt. En bra låt handlar för mig om att det måste finnas något ifrågasättande, det får inte vara insmickrande. Jag kan ta ett exempel: Lyssna på Frida Appelgrens Dunka mig gul och blå, litet upproriskt i den kvinnliga singersongwriter-genren. Det måste inte vara politik, men det får inte bli för snällt. 

Mikael Wiehe Mikael Wiehe på Sommarkrysset 2012. Foto: Daniel Åhs Karlsson (Wikipedia).

På 60–talet upplevde visan ett starkt uppsving som varade långt in på 80–talet. Visan toppade nöjessidorna och låg medialt i topp. På 70-talet var proggen starkast men visan stod sig väl. Hur hängde visan och proggen ihop i dina ögon, Mikael Wiehe?

– Jag har alltid sagt att den stora skillnaden mellan proggen och visrörelsen var att vissångarna spelade på nylonsträngade gitarrer och proggarna på stålsträngade. I Norge spelar alla på stålsträngade och i Danmark de flesta.

Joe Hill är föregångare till Dylan och det var med Bob Dylan i spetsen man tog upp manteln från de tidigare amerikanska protestsångarna som uppträdde ensamma med gitarr för att det var billigast och enklast, den kunde man släpa med sig. När man skulle framföra åsikter var det jävligt handy att använda gitarr. Det har jag snott rätt av vid de senaste svenska valen. Då åker jag runt ensam med gitarr.

Det fanns naturligtvis beröringspunkter med proggen från visans håll, som Jan Hammarlund, Turid Lundkvist, Cornelis Vreeswijk. 

Jag var litet skeptisk till att kallas vissångare även på 70–talet, därför att visan också bestod av en sorts romantisk nostalgi och ofta kändes litet uppstyltad både repertoar– och framförandemässigt. 

Fred Åkerströms tolkning av Märk hur vår skugga blev banbrytande just därför att han gjorde slut med den här litet pimpinetta pudrande perukstilen att framföra Bellman. Både han och Cornelis lät sig inspireras mycket av det som hände i USA, som t ex Freds översättning av Jag ger dig min morgon av Tom Paxton medan Cornelis gjorde en skiva med Victor Jara–sånger samtidigt som han noggrant betonade att det absolut inte hade politisk bakgrund, utan gjordes bara för att låtarna var bra.

Hoola Bandoola Band - omslagSå visan och proggen nuddade vid varandra. När min bror Thomas Wiehe och jag spelade i The Moccers för länge sen före Hoola Bandoola Band, så spelade vi ett par gånger som förband till Cornelis. När vi var med i den första folkfesten i Malmö med Hoola spelade också Cornelis. Han gjorde om John Lennons Power to the people till Parken åt folket, fast det kändes litet sådär.

Men visan porlar hela tiden litet under ytan. Min personliga favorit har alltid varit Olle Adolphson. Jag var förr mycket skeptisk till Evert Taube och, som jag tyckte, hans romantiserande. Men det är ju ingen tvekan, han är tillsammans med Bellman och Cornelis de stora svenska vissångarna. Jag tycker att Olle Adolphson också platsar bland dem, även om han inte skrev så många sånger. 

Jag lyssnade på Olle när han spelade Calle Schewens vals i Malmö, och det var först då jag förstod hur jävla bra den är. Jag sa detta till Olle: «Jag har hört den här visan tusen gånger men inte förrän idag förstått hur bra den är». Han svarade: «Jag sjunger den femton procent långsammare än Evert»!

Mikael WieheDu kom till Sverige 1952, som sexåring. Hur har din bakgrund påverkat dig i ditt låtskrivande? Känner du samhörighet med våra nyanlända även idag?

– Det blir litet parodiskt att dra sådana paralleller, säger Mikael. – Flyktingarna idag kommer från miljöer och krigszoner som man inte kan föreställa sig. Men detta att vara ett barn från en annanstans kan jag känna igen mig i.

Jag har ofta läst att konstnärer i olika genrer har en sorts drivkraft att ge igen på något vis. Jag minns mig själv som 20–åring, att jag kände att jag ska min själ visa dem, men jag visste inte riktigt vem dom var och vad jag skulle visa dom. Men det fanns en sådan drivkraft och den kom i positiv form från min mor och far som båda var kulturellt bildade, samtidigt som kraften kom negativt genom att jag, som alla barn som är litet annorlunda, fick slåss för min plats. Jag pratade svenska när jag kom hit men i mina klasskamraters ögon var jag dansk. Det varade inte så länge, men jag tror att en av de saker som format mig är att jag var utanför när jag kom hit och fick slå mig in.

Du växte upp i en generation som hade en stark känsla av att världen gick att förändra och du var med om att påverka en hel generation. Nu med litet perspektiv, gjorde ni världen litet bättre?

– Ja, vi gjorde världen litet bättre och det finns det fortfarande de som gör, svarar Mikael.

– Naturligtvis var vi också litet insnöade och litet fanatiska ett tag. Men vi hade rätt. Vi drev kanske ibland frågorna litet för hårt, ibland kanske litet för enögt. 

Men vi hade rätt i vår solidaritet med bombade folk, torterade barn, fångade kvinnor och förtryckta arbetarklass med vår ambition att påverka världen så att flertalet skulle få det bättre, istället för att få en värld där fåtalet berikar sig på flertalets bekostnad.

Man kan alltid anmärka på folk som tar ställning, men ofta är de hårdaste kritikerna de som inte själva tar ställning. 

Jag ser mycket paralleller till kvinnorörelsen och Fi idag och jag ser mycket paralleller till #metoo-vågen som just nu sveper över världen och över Sverige ännu mer. Mest Sverige tror jag.

Klart att vissa saker kan gå till överdrift. Det finns alltid strebrar och knäppgökar i alla stora rörelser. Men kvinnorna har rätt, precis som vänstern hade rätt på 70–talet. De ska inte vara underställda, utnyttjade, underbetalda, sedda på från ovan. Tillsammans utgör vi mänskligheten. 

Jag tror inte på att kampen för kvinnor är en kamp med kvinnor mot män, utan vi strävar mot jämlikhet och jämställdhet mellan män och kvinnor och alla mellanliggande kön. Vi är alla en del av mänskligheten, män, kvinnor, homosexuella, alla minoriteter, alla har en plats i helheten. Även 70–talets kamp hade sina överdrifter och stundtals övertramp. Men i princip hade vi rätt.

Mikael Wiehe Mikael Wiehe. Pressbild United Stage.

Vad var det som en gång satte igång ditt politiska engagemang och vilken fråga ligger dig närmast om hjärtat idag?

– Kriget i Vietnam, svarar Mikael snabbt men fortsätter:
– Jag var yngst i klassen och mina kompisar var hela tiden litet äldre än jag och jag gick i deras fotspår. Kriget i Vietnam hade hållit på så länge, ända sedan fransmännen, det var inte så omstörtande för mig men det färgade hela den generation som jag var en del av. 

Men för min personliga del var det nog kuppen i Chile, då jag plötsligt förstod att detta inte är historia utan det händer just nu, en gång till! Det var en omskakande omstörtande upplevelse. 

Och samma är det ju nu. Det som händer i Irak, i Afghanistan, i Syrien, återigen resultat av globala maktspel, man vill komma åt råvaror, ta eller behålla makt inom olika områden, det är samma sak. Och för mig som är uppvuxen med en internationell utblick och påverkan så är detta fortfarande det viktigaste; att försöka påverka, att stå emot kolonialism och imperialism. Jag anser att kapitalismen är roten till det onda, som håller på att förstöra människans livsmöjligheter på jorden. Det måste påverkas kollektivt och lösningen kan inte vara att måla sitt tak i en vit färg, d v s individuella nyliberala lösningar, utan det måste till kollektiva lösningar. 

Det handlar om mänskligheten. Vi tillhör alla mänskligheten och vi måste alla hitta det som är gemensamt för oss. Inte det som står i motsats. 

Här har jag dock blivit mildare till sinnet. De länder jag sett som genomlidit den revolution som vänstern ville ha på 70–talet, de länderna har det inte så lätt. Våldet påverkar också på lång sikt, det tar generationer innan
landet kan försonas efter revolutioner och inbördeskrig, säger Mikael och citerar skalden Esaias Tegner:

«Väl formar den starke
med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten; 

Men någon gång brytes
det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten. 

Vad våldet må skapa
är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind
i öknen bort.»

Du var en av de första som började sjunga på skånska. Tycker du det är viktigt att sjunga på sitt eget språk?

– Man talar nu om att det är så viktigt att invandrarna ska lära sig svenska. Ja, i Sverige talar man svenska utom på universiteten där man ofta pratar engelska i undervisningen. Människor pratar svenska i Sverige. 

Precis som Beatles hade efterföljare i Sverige som sjöng på engelska, så har dagens internationella hiphopare efterföljare i Sverige. Men de som blir stora i Sverige och håller sig stora är nästan alltid de som sjunger på svenska, eller talar, rappar, på svenska.

Jag tycker man ska sjunga som man talar, på sitt eget språk. Stockholmarna sjunger på sin dialekt och jag sjunger på malmödialekt. 

På årslistan 2016 är det Frans, Zara Larsson, Laleh och Håkan Hellström som säljer mest av alla svenska artister. Vad säger detta om den tid vi lever i? 

– Det upprepar nog en viktig sanning. D v s att i alla tider finns ett behov att sjunga om den tid man lever i och den plats man lever på. Liksom inom all annan konst influeras man både av sin tid och sitt land och det som händer på helt andra ställen.

Alla konstnärer börjar med att härma. Det gäller alla, jag började med det. Men när man lärt sig något av andra och kan omforma det till något personligt och kan få det att säga något om platsen, tiden, politiken och kärleken, då kan det bli viktigt även för andra människor.

Du är en förebild för tusentals låtskrivare. Vilka fler råd skulle du vilja ge till dagens unga singersongwriters?

– Kanske, säger Mikael och tvekar på ordet förebild innan han fortsätter:

– Det är svårt att ge råd. Lyft inte för tungt, man ska vara rädd om sin rygg, skrattar han. 

– Det finns så många otroligt många sätt att vara bra på, så otroligt många sätt att skapa bra musik, nåt som svänger, som man kan sjunga med i, som man kan lyssna till, det finns så otroligt många sätt att skriva bra texter, så otroligt många bra sätt att komma igenom till en publik. Jag såg Joakim Thåström häromdagen, när han kanaliserade 15000 människors längtan. Så det är svårt att ge nåt råd.

Nu ska det göras en stor konsert där svenska artister ska tolka David Bowie, men jag är inte med, han är inte min kille, hans sista platta var den första som jag verkligen gillade. Jag har istället valt att göra utländska artister som jag gillar till mina, genom att översätta deras sånger och sjunga dem på mitt språk. 

En av mina ambitioner, något jag är väldigt förtjust i, är att utforska vad man kan göra på det svenska språket. Jag vill inte sjunga på något annat språk. 

Men jag kan inte ge några konstnärliga råd till andra.

Eva Dahlgren Eva Dahlgren. Foto: Mattias Edwall (Wikipedia).

Vilka är dina egna förebilder?

– Om jag måste välja en manlig svensk förebild så blir det nog Olle Adolphson. Eva Dahlgren har följt mig längre i livet än vad t ex Laleh har gjort. Monica Zetterlund har inte skrivit egna låtar. Jag är en stor beundrare av Edda Magnason som musiker och artist, men hon har inte heller följt mig på det sättet. Så måste jag välja en kvinna så är det nog Eva Dahlgren.

Internationellt är Joni Mitchell nog den kvinnliga artist jag lyssnat mest på, men även Billie Holiday på den tiden när jag spelade jazz. Jag har också haft Charlie Parker som förebild. Men Bob Dylan och Leonard Cohen är nog de manliga artister jag sätter högst. Jag har tidigare påverkats mycket av Norman Mailer och Hemingway men också av massvis av kvinnliga författare, samma sak gäller när det gäller musiken. 

Men nu när jag ska lära mig bli gammal, då vänder jag mig till äldre män. Hur förhåller sig en man till döden som syns allt tydligare vid horisonten och reser sig allt högre och griper allt starkare tag, där måste jag i första hand gå till äldre män, hur har de tacklat det, vad kan jag lära mig, våra hormonhalter skiftar och vi män har inte samma hormonsammansättning som kvinnor när vi åldras, så där måste jag prioritera manliga förebilder.

I vår ges föreställningen Har du sett världen på Malmö Live där ditt liv i Malmö vävs ihop med livet i Malmö förr och idag. Berätta litet om föreställningen. 

– Jag har aldrig sett mig som en malmötrubadur, utan som en skandinavisk superstjärna, typ, även om jag sjunger på malmöitiska, säger han skämtsamt.

– Malmö Live har som ett av sina uppdrag att göra något som handlar om stan vi bor i. Och de kom fram till att de kunde blanda ihop mig med det. Det är här jag bor, detta är hemma, men det tog ett tag innan jag kunde säga ja till förslaget. Jag trodde inte det skulle komma publik och jag har inte skrivit så många sånger om Malmö. Men jag har talat väldigt mycket om Malmö i mina mellansnack och dessa har jag rotat i. Och då hittade jag även en och annan sång som passade och några som handlade om mig.

Men att ställa en 70–årig man på scenen som ska berätta om sitt liv, hur kul är det? Jag var tvungen att ta med nån som kan ifrågasätta mig, så att det inte blir det förväntade paketet. Jag hade sett och hört Nour el Refai och för att försäkra mig om att hon var så bra som jag trodde, åkte jag in till Lund och tittade på en komisk tragedi med henne som var för jävla bra. Så jag frågade om hon ville vara med och hon sa ja direkt, vilket gjorde mig jätteglad. 

Det kändes tjatigt att jag skulle sjunga alla låtar, så jag ringde Edda Magnason, som jag kände från hennes tid i Malmö före Zetterlundfilmen. Hon sa också ja direkt, vilket gjorde mig jätteglad igen. Med detta fick vi balans, två kvinnor och en man, och en spridning i åldrarna där

Nour speglar både sin och min uppväxt. Jag tror inte det blir nostalgiskt. Vi har undvikit den sorts nostalgi som ofta genomsyrar äldre mäns förhållande till sin ungdom.

Att få jobba med Malmö symfoniorkester är en utmaning. Jämfört med den väldigt komplexa musik de är förmögna att spela, från många århundraden och genrer och som kräver en väldig teknik hos musikerna, är min musik väl närmast att betrakta som vispop.

Utöver detta, vad har du för andra framtidsplaner?

– Jag ska ge ut en video till en sång som heter Portvakten, som är namnet på senaste plattan som kom precis innan jul. Sven Wollter spelar huvudrollen. TV–producenten Nils Toftenow har producerat och jag tycker den blev fantastiskt bra. 

Och så är det valår. Jag ska ge ut en singel till våren som heter Åtta jävla år med alliansen. Den hoppas jag alla ska sjunga vid lägerelden. Den är trallvänlig, skrattar Mikael. Sen ska jag ut och spela själv med gitarr från typ mitten av juni till mitten av september.

Du är både dansk och svensk och den här tidningen ges ut i de nordiska länderna. Hur skulle du beskriva skillnaderna mellan danskhet och svenskhet.

– Sverige är präglat av den organiserade arbetarklassen, för Sverige blev tidigt en industrination med solidaritet, sammanhållning, ärlighet, vi har sluppit en revolution, vi är ett ganska homogent land. Socialdemokratin som arbetarklassens företrädare har präglat Sverige. Vi har också mörkret, skogarna, ödemarken, som har präglat landet. 

Danmark har präglats av sin småborgerlighet, var och en står sig själv närmast, alla är vi vår egen pölseförrättning. Danskarna är hårda förrättningsmän och vill inte blanda upp sig med utomstående. De är hårda att göra affärer med och den som inte stoppar en hundralapp vid sidan av kassaapparaten är bara dum i huvudet. Därav det danska smilet, den danska ironin och det danska hygget. 

Danskarna är ironiska och förväntar sig att andra ska förstå deras humor också när de gör narr av muslimer och andra som inte tycker det är så kul.

Danmark är också präglat av att ha varit en internationell stormakt med halva Sverige, Grönland, Norra Tyskland, men har krympt till ett väldigt litet stympat land. Danskarna är rädda att försvinna. 

Jag ska berätta en anekdot, säger Mikael:
– Förre statsministern Anker Jørgensen åkte på statsbesök till Kina och Mao undrade:
Hur många är danskarna egentligen? «Vi är fyra miljoner», sa Anker, «Jaha», sa Mao, «40 miljoner, det är inte så mycket.» «Nej», sa Anker, «4». «Oj», sa Mao, «då måste vi vara rädda om danskarna.»

– Jag är hälften dansk men jag kan irritera mig på danskarna för att de inte kan säga ett allvarligt ord.  Men jag kan irritera mig även på svenskarna för att de springer runt i skogen i toppaluva och plockar bär och äter surmjölk, skrattar Mikael.

Hur ser du på följande företeelser och personer?

EU  – Jag är för ett förenat Europa. Jag vill inte att det ska vara förenat på nyliberal grund som det är nu, men i valet är jag hellre under den nyliberala klacken i Europa än jag är under amerikanskt, ryskt eller kinesiskt herravälde.

Brexit  – Jag tror att Storbritannien kommer att ångra sig.

Donald Trump  – Jag ser honom som ett resultat av den nyliberala politiken som gjort att det nu är ett 50–tal människor som tjänar lika mycket som hälften av jordens befolkning och den frustration som det gett upphov till, inte bara i USA utan i hela världen av att de rika blir rikare och klyftorna ökar. Jag ser Trump som ett resultat av frustrationen hos de människor som är förlorarna i den nyliberala världen. Och eftersom jag inte tror att vi kan fortsätta under kapitalismen så räknar jag med att när vi gör oss av med den, så kommer såna som Trump och t ex de tjeckiska, ungerska och polska presidenterna att försvinna i ett historiskt skeende som börjar växa fram när vi måste gå ihop för att rädda mänskligheten, jorden och människornas livsnödvändigheter. 

Flyktingsituationen  – Vi kommer aldrig att kunna gå tillbaka till en situation där människor lever åtskilda på grund av färg, språk, nationalitet, kön eller något annat. Vi går mot att mänskligheten från olika platser kommer närmare varandra, blandar sig med varandra. Det vi ska arbeta på är inte att hålla folk borta, utan precis tvärtom. 

Utmaningen är inte att få in så få som möjligt utan att ta hand om dem som kommer hit på bästa sätt och hitta sätt att samleva, inte hitta sätt att särleva. Det är det som är det svåra, det är inte lätt men det är det som är utmaningen.

Melodifestivalen  – Den har ju visat sig vara en möjlighet för unga artister att slå sig fram. Jag har sett många melodifestivaler i mitt liv. Sällan tycker jag det kommer fram något med hög konstnärlig halt. Bra underhållning. Mindre bra kultur.

Mikael Wiehe Foto: Niklas Michin Aristoy.

Publ. 30. okt. 2018 och i VISOR nr 11 – april 2018.