Kronikk: Musikens tonvikt

Länge har vi i västvärlden vant oss vid att musik ska låta på ett visst sätt för att det överhuvudtaget ska öppna och gripa tag i oss och kanske också få oss att dansa. ”Detta är musik”, inbillar vi oss då. Men ibland korsas vår musikväg med avvikande ljudbilder; för oss främmande röster, ryckiga rytmer, osannolika instrument eller arr. Vips söker vi oss tillbaka till det kända och trygga.

Av Anders Caringer, teckning: Øyvind Rauset

Världsmusik och fusioner av alla de slag i all ära, men i Melodifestivalen, för att göra en svepande generalisering, där kan man vara avslappnad för där vet man nästan på förhand vad som ska hända, både i texten och musiken. Som att ge en oinslagen present på julafton och säga «Gissa vad det här är en cykel». Dessutom är det ju så mycket att titta på också. Är det den sortens performance som vidmakthåller status quo och skapar låsningar som konserverar vår uppfattning om musik? Inhaldslös musik (ill. Øyvind Rauset)

Vi har ju en tendens att mäta hur bra musik är genom mängden sålda skivor eller mängden publik på en konsert. Produktionen (= det perfekta ljudet), kvantiteten och försäljningssiffrorna är måttstocken, skit samma vad musiken förmedlar. Nyskapandet, den lyriska kvaliteten och närheten förpassas ofta till fattighuset tack vare ekonomiska styrmedel. Alla vet, att det finns mängder av uppfriskande och tankeväckande musik och texter som aldrig tar plats eller kommer till sin rätt. Möjligen är det den invandrade musiken som kan ge oss rimliga perspektiv i vårt lilla land, men det förutsätter att vi svenskar kliver upp ur våra skyttegravar. Vad är det vi försvarar egentligen?

Ibland upplever jag, att en sorts musikalisk främlingsfientlighet tycks ligga på lur samtidigt som många musiker – som alltid – söker sig nya oprövade vägar. Kanske håller musiken på att anpassa sig och bli diskret dirigerad utifrån politikens partitur. Bara det att handelsministern inbjuds till Almedalen för att diskutera musikens betydelse för vår exportnäring. Hur viktigt är det vad majoriteten lyssnar på? Det de flesta lyssnar på bör väl ändå vara ”korrekt”, tänker nog en del. Men vad är då politiskt inkorrekt musik och text? Allt som sticker ut eller sticker i öronen på folk? Allt som tar politisk ställning genom sitt viskande eller rytande?

Särpräglade texter kan ibland förmå oss att lyssna så uppmärksamt att vi nästan glömmer musiken. Eller så kan text och musik vara den ultimata enheten. Som när Fred Åkerström dramatiskt hänger sig åt Bellman eller Sanna Carlstedts blodfulla urladdningar eller Ola Sandström som så musikaliskt ömsint bär, lyfter och presenterar Tomas Tranströmer. Men varken dikter eller visor säljer bra. Man måste ju läsa och lyssna omsorgsfullt för att förstå.

Kanske kan man klassa det som artistiskt självmord när en konstutövare medvetet låter den kommersiella delen bli helt underordnad. Till förmån för ett innehåll som pockar på och vill sätta folket i rörelse.

Musikens tonvikt – kronikken publisert 17. juli 2012
Filed under: Artikler, Omkring Tagged with: . - permalink.

Skriv en kommentar