Att det finns näring och grogrund råder det knappast någon tvekan om. Men hur är det, skrivs det nya politiska visor och sånger som tar ställning och bryter tabun även idag? Hur mår den politiska visan 2018? Vi ställde frågan till Jan Hammarlund, nestor i genren.
– Det finns några lovande exempel. Jag anser inte att alla visor måste vara politiska. Men jag önskar att de utgjorde en större andel, svarar han i denna betraktelse skriven för Viser/Visors räkning.
JAN HAMMARLUND
Visans ekonomiska form
Visan är en form som inte är beroende av stora pengainvesteringar eller materiella resurser, teknik, ljusshow och andra dyra grejer.
Så det är inte konstigt att den blivit och är ett uttrycksmedel och en kampmetod för de berövade klasserna.
Malvina Reynolds (Little boxes, What have they done to the rain m fl) var min stora mentor. Hon betonade alltid att det som behövs är underhållande och levande skildringar, gripande eller humoristiska allt efter berättelsens innehåll, som inte innehåller några slagord men som däremot genom själva berättelsen får lyssnaren att själv dra sina slutsatser, sin sensmoral om man så vill. Led hästen till vattnet…
Men i Sverige idag är det inte många som integrerar arbetarskildringar och strejkvisor i folkmusikrörelsen. Några lovande exempel för närvarande är ändå Johanna Bölja med sina rallarvisor, Eva Rune med gruvarbetarnas sånger och Sara Parkman med nya vinklingar på fäbodtillvaron. Begåvade sångdiktare som Loke, Simon Swahnström, Mats Källblad, Åsa Bällsten, Kristian von Svensson, Claes Pihl och Tina Wilhelmsson har lyckats skriva sånger enligt Malvinas recept. Lucas Stark har återupplivat sjöfararsånger och Joe Hill. Jag skulle önska att alla dessa sångare/sångdiktare fick betydligt mer utrymme.
Bäst att säga att jag inte anser att alla visor måste vara politiska (i konkret bemärkelse – i någon mening är ju alla visor politiska, t ex genom det som de förtiger eller, som Joan Jara skriver i sin bok om Victor, «opolitiska» sånger som gav intryck av att ingenting behövde förändras). Men jag önskar att de utgjorde en större andel.
Vad är då en politisk visa?
Det som finns bevarat från tiden före mitten av 1800-talet är magert – det finns ett och annat exempel på politiska visor som kommit uppifrån men det är inte det som i första hand intresserar mig. Säkerligen kom det också en hel del protestpoesi underifrån – men i den mån dessa verser blev publicerade var det med de uppviglande fraserna strukna. Detta förfalskande kan man ju spåra ända tillbaka till Catullus (år 81–51 f kr) och hur hans älskade Juventius i tryckt form genom seklerna blev till Juventia t ex och de mest skabrösa utskällningarna han åstadkom i lyrisk form, med specifika hänsyftningar på de utskälldas sexuella preferenser, publicerades med de mest grafiska beskrivningarna strukna.
Men, för att återgå till politiska texter under de senaste hundra åren:
Från aktivistperspektiv kan man ju citera Joe Hill (inte utan att påpeka att han även var musiker på högre nivå än de flesta är medvetna om):
«En aldrig så god pamflett blir aldrig läst mer än en gång, men en sång lär man sig utantill och sjunger om och om igen. Jag vidhåller att om någon kan inrymma några kalla fakta och sunt förnuft i en sång och drapera den i en humoristisk dräkt för att befria den från torrhet, kommer han att nå ett stort antal arbetare, som är för ointelligenta eller likgiltiga för att läsa en pamflett eller en ledare om nationalekonomiska ting.»
Så blev sången, i allsångsform, också ett högst konkret verktyg i kampen för att hålla samman en protestkedja eller hålla modet uppe i en överbefolkad häktescell, precis som den blev för den afro-amerikanska medborgarrättskampen ett halvsekel senare.
Inkännande skildringar av människor och deras emotionella liv berör oss alla. Och bakom varje individuellt människoöde ligger politiska krafter.
Jag har alltid undrat varför den politiska sången inte, som i andra länder (USA, England, Irland, Latinamerika, Italien m fl) beretts plats och scenutrymme inom den folkmusikaliska rörelsen. Under proggtiden förekom det egentligen fler gränsöverskridanden mellan folkmusik och politik. Proggen var visserligen rockdominerad i högre grad än vad de flesta är medvetna om numera, men några artister knöt delvis samman folkmusikaliska uttryck med politiska texter: Folk Och Rackare, Margareta Söderberg, Turid, Lena Ekman, Teater Narren, Fred Lane, Andra Bullar och Marie Selander.
Det är väl knappast någon hemlighet att jag med politiska visor avser visor med socialistiskt perspektiv, men det måste ju inte vara så för alla – visor drivna av en känsla av samhällsansvar är kanske en definition vi kan enas om?
Enligt David Ritschard (från Spinning Jennies som spelar blue-grass på svenska med politiska inslag) är den generation som gått Musikhögkolans folkmusiklinje, och som nu är i 30-års-åldern, ganska politiskt aktiva, huvudsakligen på vänsterkanten, vilket yttrat sig bl a i nätverket Folkmusiker Mot Rasism men de spelar huvudsakligen instrumentalmusik.
Bryta tabun
Kanske är det så att den viktigaste politiska funktion som en sång kan ha är att bryta ett tabu. Det har jag onekligen varit med om under 70-talet. På den tiden var samkönad kärlek tabu, tog man upp ämnet så blev det ofta pinsamt tyst i rummet. Nu är det t ex kommunism som man inte får tala om annat än i fördömande ordalag.
Min Sexualpolitiskt snack kom redan 1978, 3 år före Ville, men även Stefan Demert förtjänar ett erkännande för sin Bertil och Sven 1971. («Bertil och Sven de är inte som andra för Bertil och Sven de älskar varandra…») De som inte tordes uttrycka stöd för denna än så länge sjukdomsstämplade sexuella inriktning kunde ju ändå indirekt stödja genom att skratta ut homofoberna. Trots det var det nog i stort sett bara Stefan Demert som intog en hedrande pionjärroll.
I den franska romankonsten bröt under 1800-talet den realistiska romanen fram, och bröt mark för politiska skildringar – har man ambitionen att skildra samhället realistiskt så hamnar man i politiken. Bertolt Brecht, något av en tysk Dylan när han först kom till Berlin med sin banjo i början av 20-talet, ville först bara avslöja hyckleri – detta ledde honom snart till politiska slutsatser och studier i marxism.
Det finns gott om visdiktare med politiska perspektiv. Varför hörs de inte mer? Är det rent av så att det finns de som vill rensa bort politiken ur samhällsskildrande sånger?
Låt mig ta ett eget konkret exempel: Jag blev oerhört imponerad av Mats Källblads sång Vid Kajen (som bygger på en novell av Moa Martinson), och tog med den på min senaste CD förra året. Den är en i mitt tycke genial skildring om en arbetssökande som plötsligt får ett erbjudande om arbete under förutsättning att hen infinner sig nästa morgon på arbetsplatsen inne i stan. Det finns inte ett öre till tågbiljett men det löser sig med hjälp av pantbanken. På väg till tåget dyker en gammal skolkamrat upp, Hanna, som visar sig ha blivit prostituerad. Berättelsen utspelar sig mot en fond av ett större socialt drama som antyds i refrängen – «Vid kajen ligger båten med de främmande strejkbrytarna…»
Albumet fick bl a en recension i LIRA som förbryllade mig en aning. Det framgick att recensenten inte delade min politiska ståndpunkt (vänstern som bekant). Han skrev «Titellåten Vid kajen tycker jag om, visserligen strejkbrytare i handlingen…» Visserligen? Skulle det blivit en bättre sång om Mats hade amputerat strejkbrytarna? Jag som tyckte det var så genialt att de fanns där «i båten, vid kajen»– ett större politiskt skeende som en fond mot vilken det politiska dramat i mindre format mellan sångens «jag» och «Hanna» utspelade sig.
Det stora sammanhanget och det lilla. Sångens form kan omfatta en hel mosaik av intryck, tidsåldrar och krafter, som i min sång Jerusalem – det var oerhört befriande att inse att jag inte behövde vara logisk. Ett annat känt exempel är Ted Ströms Vintersaga – som är politisk på ett subtilt sätt genom urvalet av motiv.
En sång kan rymma nästan vad som helst. Och fästa sig i minnet.
–> Les også Kristian von Svenssons artikkel om Joe Hill: Rullande sten ej mossa kan få…
Publisert 29. des. 2017. Artikkelen har stått i VISOR nr 10.