Hanne Juul: Att sjunga text

AttSjungaText-1

Simon sjunger: Den numera sensuella unga grabben hade plötsligt fått en stadig blick som sa «Fattar ni vad jag menar?»

Att sjunga text – en pedagogs reflektioner

Länge hade vi inom visrörelsen en föreställning om att visa är en konstform som mår bäst av att få vara oskolad. Men alla konstnärliga uttryck består av både talang och kunskap, alla konstformer behöver utbildningar.

Hanne Juul

Hanne Juul. Foto: Adam Lundquist

Hanne Juul  •  Foto: Svante Grogarn

Visan hade inte sin skola, utan föll mellan stolar. Den platsade inte på teaterskolorna, musikhögskolorna och inte heller på de litterära fakulteterna. Mot den bakgrunden startade vi en nordisk visskola på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv. Året var 1987 vilket innebär att vi funnits i snart 30 år. Under de åren har nästan 800 elever gått på visskolan. Förutom att vara praktiserande visartist utanför skolan har jag varit konstnärlig ledare för utbildningen och en av lärarna där.

Undervisningen har utvecklats i relation till elevernas behov. Eftersom viskonst är ytterst personlig har utbildningen formats efter en modell som ger utrymme för individuell utveckling med Master Class som grundidé. Individuell undervisning i kollektivet ger en bra pedagogisk möjlighet att utifrån eleverna som exempel, visa olika metoder, arbetssätt och inlärningsprocesser. Resultatet blir ett kreativt möte mellan aktiva deltagare och aktiva lyssnare.

Undervisning i Master Class

Först en liten beskrivning av hur det har kunnat se ut, ett litet minne:

Alla satt i en halvcirkel. Jag i mitten. Simon stod framför med de andra som publik.
Simon sjöng sin sång, trampade energiskt med träskon i golvet. Inget fel på energin. Han riktade sig till sina klasskamrater. I små ryck flackade han med blicken från den ene till den andra. «Tycker ni om mig? Gillar ni mitt sätt att sjunga, spela?» Gitarren hamrade på i takt med träskon, fullt ös i schlagern: «Sånt är livet». Ny version som ingen hört förut. Ingen hann tänka så mycket mera än att «javisst så kan man ju också sjunga den sången».

Redan från början måste jag skapa en miljö i klassrummet, en stämning som inger mod och upptäckarlust. Vi har talat om ett gungfly. Alla måste ut där, fast – det är inte så långt ut dit. Simon hinner i land om något blir för farligt. Vi ska testa allt. Alla påhitt, idéer. Sedan kan han bestämma, hemma när allt har ältats igenom; vilka delar vill han behålla? Vad tycker han själv?

Jag måste också dit ut. Visst går det bra att luta sig tillbaka på alla års erfarenheter: «Ta kontakt innan du börjar, lägg inte huvudet på sned och be mig tycka om dig, vad handlar texten egentligen om? Illustrera inte, publiken vill inte känna sig dum».

Om något riktigt ska hända, måste jag ut på gungflyet tillsammans med Simon. Använda intuitionen, våga pressa, med alla deltagares goda minne. Vi har ett avtal: Blir någonting fel, så hoppar vi i land och börjar om.

AttSjungaText-3

Saknas energi? – Ställ dig då på talarstolen! Foto: Jon Agerskov

Olika behov

Det finns tillit i rummet. Tillit till att jag känner in vad just den här eleven behöver, var hans gränser går för närhet, press och utmaningar. Tillit till åhörarna, klasskamraterna som har lovat dela uppmärksamheten, koncentrationen.

För att ingen av klasskamraterna ska känna sig kränkt å Simons vägnar, har jag som absolut krav att ingen sätter sig direkt in i Simons situation – tar hans plats. Behoven ser så otroligt olika ut. Det som kan vara kränkande för en är helt ok för en annan.

«Hur kändes det?» är alltid min första fråga. Simon måste få en chans att själv tycka till om sitt framträdande. Blev det ungefär som han hade tänkt?

«Helt OK» var svaret «nervöst som alltid».

«Kul att höra en ung kille ta upp denna gamla slagdänga» fortsatte jag lite försiktigt. «En kul version som kan lätta upp en pensionärsspelning. En sång som alla känner igen och kan nynna med på, inne i huvudet. Men om du nu vill sjunga den för människor som kanske aldrig har hört den förr, hur vill du då göra?»

Vi började med att sänka tempot.

«Sånt är livet, ja sånt är livet. Så mycket falskhet…» Vi började höra texten på nytt «Den man förlorar hittar en annan…»

«Var står du i förhållande till texten?»  Simon funderade, relaterade, sjöng med sorgsen röst och huvudet på sned.

Jag stoppade: «Men du, vill du att det ska vara för att du är tråkig att hon lämnar dig? Är inte du rätt ball och sexig?»
Fniss i klassen.

«Jag känner mig mest arg», kom det sammanbitet från Simon.

«Sätt dig då på motorcykeln, bli den killen som tycker att hon faktiskt går miste om någonting fulländat.»

AttSjungaText-2

Simon Andersson sjunger: «Sånt är livet». Ny version som ingen hört förut. Ingen hann tänka så mycket mera än att «javisst så kan man ju också sjunga den sången». Jag ställde mig på Simons träsko för att få tyst på den upp-märksamhetsslukande trummaskinen.

Jag ställde mig på Simons träsko för att få tyst på den uppmärksamhetsslukande trummaskinen. Den numera sensuella unga grabben som i dubbelheten hittat någon mix av övergivenhet, ilska, jävlar-anamma och undran, hade plötsligt fått en stadig blick som sa «Fattar ni vad jag menar?» Gitarren överröstade sången, men på något konstigt sätt lugnade vänsterfoten och högerhanden sig efter ett par tagningar, och Simon hade fått ännu en version av «Sånt är livet». En version som han sedan kunde använda på en fritidsgård eller ett gymnasium, där ingen har hört den förut, där alla känner igen känslan av att ha blivit dumpad.

Så kan det vara att undervisa en Simon, men det finns oändligt många individuella artister som sjunger text.

Sammanfattande kommentar om Master Class

I denna form för undervisningssituation måste jag under de ungefär tre minuter som sången varar, hinna ta beslut om vad, i vilken ordning, på vilken nivå, och med vilket tilltal jag når just denna elev bäst. Väntan och trevan i Master Class är ingen succé.

Erfarenhet, både från all tidigare undervisning och från det egna sceniska arbetet, ger en möjlighet till intuitiva, tankebefriade infall. Förstå mig rätt. Klart att jag tänker! Men det är när intuitionen – den ovärderliga ledstjärnan i all konstnärligt arbete, byggd på erfarenhet och kunskap – det är när den tar över som det där magiska sker.

Utan den impulsiva, kreativa tanken i undervisnings-momentet blir jag inte trovärdig för min elev. En elev vill inte bara höra det också alla andra har hört. Man vill vara egen, speciell och personlig med helt individuella behov. Att de andra 20 sitter och känner igen sig i behoven – det är en annan femma.

Fördelar med gruppdynamiken i Master Class är bl.a. att alla blir varandras undervisningsmaterial, blir peppade av varandras utveckling, blir sedda. Det är en hjälp för mig som lärare att flera öron tycker.

Nackdelar och svårigheter blir att jag som lärare måste hitta en mångfald av lösningar på samma «problem» så att inte eleverna tröttnar. Jag måste i Master Class dessutom vara noga med att respektera deras integritet och hålla en viss distans.

Från visskolan

Det finns tillit i rummet. Tillit till att jag känner in vad just den här eleven behöver, var hans gränser går för närhet, press och utmaningar. David Fredriksson med gitarr. Foto: Elever vid visskolan.

Vad ska eleven få ut av lektionen? Vad behöver just den här personen arbeta med? Det är ju extremt olika. I vilken ordning? Sist tar vi det som inte går att fixa med en gång, det hen måste hem och öva, det som annars skulle stå i vägen för allt det andra.

Mitt arbete med eleverna består av fyra huvudkomponenter: Närvaro, Gestaltning, Semantik och Metrik.

Närvaro

  • Du ska hitta din anledning att sjunga.
  • Du ska tänka, se bilder, mena.
  • Publiken ska inte se dig, men lyssna på vad du vill säga.
  • Saknas energi? – Ställ dig då på talarstolen!

Gestaltning

Var står du i förhållande till texten?

Vem är du som sjunger och vem sjunger du för?

När blir det känslosamma patetiskt och det personliga privat? – «Det där vill jag inte veta» – den känslan infinner sig hos åhöraren när artisten inte lyckas hålla sig på rätt sida om den knivskarpa egg, som gränsar till det patetiska och privata. Artisten har då missbrukat ett förtroende och har utan samtycke från lyssnaren trampat in i ett obefintligt vi, d.v.s. ett vi som inte finns.

Genom tvåvägskommunikation med sin publik – vem är ni, i vilket sammanhang befinner vi oss, och en närvaro i berättelsen och nuet – blir mötet relevant, och vi blir eniga om kontraktets innehåll.

I gestaltnings-undervisningen finns också möjligheten att låta uttryck möta sin egen motsats. Sjunger jag t.ex. jazzlåten «All of me» ömkligt och vekt och luftigt, vill ju ingen (i publiken) ha mig. Men «All of me» i en utmanande, självsäker ton! Om någon mot förmodan vill ha mig – då kan vi väl ta ett snack om det? …Intressant!

I allt konstnärligt arbete är det i motsträvighetens beröringspunkt som spänning och, vill jag påstå, KONST uppstår. Samtidigt handlar det om att vara i, och inte göra ett gestiskt uttryck.

I undervisningen som gäller gestaltning behövs reflektion om klangfärg och energi. Långa och korta toner. Vi behöver träna sångröstens kontakt med syftet och känslan, och framförallt arbeta med dynamiken i alla delar.

Semantik

Hur blir text lätt förståelig?

Jag brukar prata om att undvika artikulation som ofta är i vägen. Tänk tydligt i stället. Använd vardags­språket. Var inte duktig! Låt inte tonerna stå i vägen. Öva melodin. Lägg tonerna horisontellt och inte vertikalt, så att röstens smidighet tillsammans med din musikalitet gör jobbet. Du ska inte behöva tänka toner utan tänk text!

Metrik 

Och här kommer finliret:

Innan jag går in i en omständlig beskrivning vill jag säga att det inte är alla som behöver eller kan ta till sig denna modell. Vi kan gå «härma-vägen» d.v.s. att de upprepar det jag visar. Ibland får jag dem att se textrelaterade inre bilder. Jag kan också placera eleven i en fiktiv, märklig situation som fjärmar
uppmärksamheten från att sjunga duktigt.

Jag talar aldrig om versfötter

Min favoritmodell (för de deltagare som kommit lite längre i inlärningsprocessen), är:

När blir berättelsen «rumpetung» (mitt eget begrepp)?

Vad händer med textens inneboende betoningar när den möter musikens obönhörliga takt­fasthet?

Hur undersöker man ordens rytm och sedan meningens frasering?

Ett exempel, ur «Den lilla bäcken» av Allan Edwall.

Jag var ett barn med klara ljuva sinnen
Och på mitt väsen solen lyste ned
Mitt liv var nytt och ännu utan minnen
Och genom natten månen stilla gled

Och jag var ung med fasta steg på jorden
Jag levde fritt bland träd och vilda djur
Och som i lera formade jag orden
Och rent var hjärtat som de kommo ur

Å lilla bäcken mot älven rinner
och älven rinner mot stora hav

Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av

Läs texten högt och mena vad du läser.

Tralla melodin. Ton för ton – noga.

Lägg ihop text och melodi. Sjung med jämna betoningar
i texten på varje stavelse. Då blir det «rumpetungt».

Läs texten högt igen och lyssna på ordens naturliga betoningar.

Sjung och betona de betonade stavelserna. Är det då fortfarande «rumpetungt» så ta det en gång till och tona ned de obetonade stavelserna ytterligare.

Tänk hela meningar och frasera därefter.

Med ordet «och» binder du samman fraserna. Detta gäller alla «och» i första versen.

Jag var ett barn med klara ljuva sinnen
Och på mitt väsen solen lyste ned

Vilka ord är viktigast i varje mening? Betona dem.

Testa sedan att lyfta fram några småord i varje mening.

Jag var ett barn med klara ljuva sinnen
Mitt liv var nytt och ännu utan minnen

Nu börjar det likna någonting!

Allan Edwall var en fantastisk melodismed. Hans sånger är aldrig svåra att sjunga.

Ackompanjemang

I alla undervisningsmomenten kan vi också resonera om ackompanjemanget som ofta står i vägen för berättandet. Frågor som jag brukar ställa runt ackompanjemang, deras eget eller med ackompanjatörens: Var ligger sångens intonation i förhållande till instrumentet? Överröstar kompet?

Vem som «leder dansen» bestämmer man innan. Håller ackompanjatören rytmen kan sångaren rubatera fritt. Om hen bestämmer pulsen måste ackompanjatören följa den.

Rubateringar kan bara göras i enighet med kompet! Annars är risken stor att man till slut står still.

Lägg tonarten bekvämt!

Att sjunga text-5

Mer att lära: Två glada visskoleflickor. De går Vis-­fördjupningen, båda har gått visskolans etta för länge sedan. Till v: Isabella Gustafsson, till h: Matilda Magnusson.

Om metoder

Jag tror inte på metoder. Men det är också en ­metod. Jag tror i stället på förhållningssätt, till text, till elever, till erfarenhetsutbyte. Att jag med ömse­sidig respekt skapar en trygghet som gör att jag kan vara hur rak och ärlig som helst. Eleven måste få känna sig säker på att jag inte har någon egen agenda, egen «smak», något som jag vill ­bevisa. Däremot ska vi tillsammans hitta en väg så att denne själv upptäcker sin egenhet, begåvning och talang. Ofta undervisar jag ju personer med större begåvning än jag själv har. Det kräver flexibilitet och intuition.

Avslutningsvis

Allt det jag har beskrivit i den här texten, får sångaren inte tänka på i sitt arbete på scenen. Ingen utövare får tänka verktyg – utan måste ha en inövad, omedveten tillgång till verktygslådan. Då blir kommunikationen med publiken levande, ärlig och naturlig.

 

Referenser:

Cook, Bill 1961. «Sånt är livet» («You Can Have Her»). Svensk text: Stig Rossner (pseudonym för Stikkan Anderson). I Den svenska sångboken 1997. Stockholm: Bonnier

Edwall, Allan. «Den lilla bäcken», I Grovdoppa. Visor. 2013. Göteborg: Ejeby

Marks, Gerald och Seymour Simon 1931. «All of me»
https://learnjazzstandards.com/jazz-standards/
all-of-me/

Ursprunglig puliserad i VISOR nr 8, nov. 2016.

 

Filed under: Arkiv, Artikler, Norden Tagged with: , , , . - permalink.