Hösten 2015 var det etthundra år sedan en av tidernas mest kända svenska låtskrivare avrättades i USA för ett rånmord han antagligen inte begick. Han föddes 1879 i Gävle och döptes till Joel Emmanuel Hägglund, men var vid sin död betydligt mer känd som Joe Hill.
Kristian Svensson
Som ekonomisk flykting kom han strax efter sekelskiftet till USA där han hankade sig fram som en av miljoner kringflackande säsongs- och diversearbetare. Han anslöt sig till det militant syndikalistiska facket IWW (Industrial Workers of the World) som gick in för att organisera just de fattiga, okvalificerade knegare som många – även andra arbetare – såg ner på. Joe Hill blev snabbt IWW:s främste låtskrivande sångare, och förutom bitsk satir mot överhet och strejkbrytare försökte han lyfta de fattigaste arbetarnas självbild. Det är i detta sammanhang man ska se t.ex. Luffaren (The Tramp), den Joe Hill-sång som antagligen blivit mest känd i Sverige.
Håll nu klaffen och hör på
Så ska ni en visa få
Om en grabb som var förbannad
och som svalt
Han var ingen luffarsnobb
För han leta’ efter jobb
Men fick höra samma visa överallt:
Tramp, tramp, tramp gå på och trampa
Här finns ingenting att få
När du kommer hit härnäst
Åker du i mörk arrest
Det är bäst för dig att trampa och gå på
Joe Hill har utan tvekan betytt mycket för den politiska visan, men likt Cornelis Vreeswijk var han snarare en av flera samtida förnyare av språket i sitt nya hemland än någon ensam, genial skapare av något helt nytt eller tänkare av helt nya tankar. Till exempel har Joe Hill ofta setts som långt före sin tid i kvinnosaken, mycket på grund av hans sång Rebellflickan (The Rebel Girl). Men den fackliga rörelse som Hill var en del av hade kvinnor och svarta på höga poster i hela organisationen. Så om Hill var före sin tid var det för att han ingick i ett progressivt sammanhang.
Även om det finns bevarat ett antal sånger där Hill skrivit både text och musik, är han mest känd för att ha satt nya texter till andras gamla melodier. Detta var heller inte något unikt, utan hade sin motsvarighet i t.ex. de skillingtryck som spreds redan under 1800-talet.
Det är också osäkert om han var den som tog initiativ till att IWW:s sångbok skulle rikta in sig på samhällssatir av det slag och enligt den metod som skulle bli hans signum, men klart är att han i alla fall ingick i den lilla krets där dessa beslut togs. Redan under sin tid hemma i Sverige hade han satt parodiska texter till föräldrarnas kyrkliga melodier, så det är inte uteslutet att impulsen kan ha kommit från honom. (Fortsätter under bilden)
Vad var då hans speciella storhet och kännetecken som låtskrivare? Antagligen hans slagfärdighet och mångbottnade humor. När han plockar upp Frälsningsarméns melodier ger han dem inte bara ett nytt politiskt innehåll utan behåller dessutom ofta bibliska referenser från ursprungstexten, vilket höjer texterna till en ny komisk nivå. Joe Hill räknade nämligen med att hans lyssnare skulle känna igen ”hans” melodier från de frälsisorkestrar som konkurrerade med hans egna fackliga agitator-kamrater om utrymmet på gatorna. En dråplig historia om en enfaldig strejkbrytare blir därför extra rolig när Hill låter honom dö, hamna i himlen men bli utkastad därifrån av änglarnas musikerförbund som gått i strejk och vägrar spela harpa.
För att få syn på Joe Hills särart som textförfattare kan vi också jämföra honom med den samtida, mer okända, kollegan Signe Aurell. Liksom Joe var Signe invandrare från Sverige, aktiv syndikalist och även hon författare av politiskt radikala sångtexter. Men Aurell skrev på sitt modersmål även i det nya landet, med den stora exilsvenska kolonin i åtanke som en potentiell publik. Hill däremot tillägnade sig snabbt det amerikanska språket och nådde på så vis en oändligt mycket större krets av lyssnare och läsare.
Signe Aurell skrev oerhört vackra, pampiga texter präglade av ett beslutsamt allvar som breder ut sig i vers efter vers på ett sätt som påminner om Internationalen eller Arbetets söner. Joe Hill däremot gick snabbt över till att koka ner sina textidéer till rappt berättade historier där humorn är det främsta vapnet i de mest omtalade sångerna.
Det är dock inte bara skillnaderna i deras sånger som gjort Joe Hill legendarisk och dömt en Signe Aurell till glömskan. Man kan inte komma ifrån martyrskapets roll för Hills berömmelse. Mer än låtskrivare är han framförallt sinnebilden för den stridbare agitatorn och «underdogen» som stolt går i döden. Det är därför ingen slump att den allra mest kända sång som har med Hill att göra inte är skriven av honom, utan om honom.
Balladen om Joe Hill (The Ballad of Joe Hill) skrevs av Alfred Hayes 15 år efter Hills död och har sedan dess varit en hymn för den internationella arbetarrörelsen. Joan Baez med flera tog upp den under 1960-talets folksångarvåg och Bruce Springsteen kan höras sjunga den än idag. Här låter Joe hälsa att han lever vidare mitt ibland oss i form av den kamp han varit med om att organisera i livet.
Joe Hill slutar alltså som en odödlig kristusfigur. Den man som gjorde sig ett namn på att driva med kristendomen och dess fokus på livet efter detta, har ironiskt nog själv blivit en av den moderna musikhistoriens kanske främste martyrlegendar.
Medan världens radikala sångare fortfarande uppmärksammar Joe Hill genom att antingen tolka hans verk eller sjunga hyllningssånger om honom, har Signe Aurell fallit i glömska. I skrivande stund tonsätter den svenska musikern och låtskrivaren Maja Heurling ett antal av Signe Aurells alla förlorade sånger där bara texterna bevarats till eftervärlden.
Att skriva bra låtar kan vara viktigt för att bli legendarisk. Men lika viktigt är nog ändå att dö ung och tragiskt. Det gällde för en Joe Hill lika väl som för en Jim Morrison eller Kurt Cobain.
Lucas Stark har utgivit skivan Strejk i paradiset med låtar av Joe Hill.
Tidskriften Viser.no nr 10 hade en artikel om CDn och Joe Hill, som kan läsas på hemsidan viser.no.
Kristian Svensson
med artistnamnet Kristian von Svensson är låtskrivande trubadur som 2015 turnerat i Skandinavien med den amerikanske kollegan och IWW-medlemmen David Rovics, med anledning av Joe Hills död för jämt 100 år sedan.
Publ. i tidningen VISOR nr 6,
och på viser.no 24. nov. 2016.