Jan Hammarlund om musiken, engagemanget och löst folk

Jan Hammarlund är en av den politiska visans tydligaste profiler i Sverige.  Fredrik af Trampe har träffat honom för att prata musik, låtskrivande, politiskt engagemang och nya skivan Löst folk.

Jan HammarlundFredrik af Trampe

Jag träffar Jan Hammarlund hemma i hans lägenhet i Stockholms-förorten Aspudden. Det är en varm sensommarmorgon som håller alla tankar på hösten behagligt långt borta. Den tidiga mötestimmen är av hänsyn till Jans just nu full­späckade schema. Om några dagar släpper han nya skivan «Löst folk». Den innehåller 13 olika «folksånger» – låtar med det gemensamt att de har ganska många år på nacken (den äldsta tros stamma från 1400-talet, den yngsta är cirka 100 år gammal) och i de flesta fallen okända upp­hovsmän. «Jag har tänkt göra den här skivan i 30 år» förklarar Jan. «Redan på 70-talet satt jag och rotade i gamla visböcker och samlade på mig låtar, en efter en. Så småningom började jag tänka att ’en dag ska det bli en skiva av det här’. Men det har alltid kommit annat emellan.» Men nu blev det alltså av.  På «Löst folk» samsas sånger om allt ifrån häxbränningar via hoppfulla emigranter till den socialistiska agitatorn Kata Dalström. Vi får också möta en lyckligt förälskad bög från Småland, en svekfull riddare som straffas gruvligt, samt en rallare som skildrar spår­läggarnas hårda och fattiga tillvaro i det tidiga 1900-talets Norrland. Låter det brokigt? Kanske en aningens. Men bakom urvalet skönjer man det som är så typiskt Jan Hammarlund, vare sig han sjunger eget eller andras – blandningen av innerliga kärlekssånger med politiska låtar där poesin går hand i hand med patos.

Befriade från skolan

Jan Hammarlund föddes 1951 och växte upp i den lilla orten Hägerneholm, där hans morfar födde upp hästar och hans mamma dalmatiner. Som barn var han «tokig i grammofonen».  Han satt ständigt framför den och lärde sig en massa olika skivor utantill. Skivor han även utsatte omgivningen för, i egna tolkningar. «Jag sjöng på skolgården, varenda rast. Dom andra brukade be mig, de tyckte väl antagligen att jag var rolig eller lite fånig.  Jag minns att jag sjöng Ulla Billquists ’Flickan i Marseille’. Den slutar med att flickan ifråga dör, och för att illustrera det föll jag ihop på marken. Då hölls det klassråd. Jag hade gått för långt och dragit vanära över klassen med mitt överdrivna beteende. Jag fick en reprimand av någon självutnämnd talesman för mina kamrater. Så jag fick faktiskt känna på motgångar som artist tidigt i livet» skrattar Jan. Under några år medverkade goss-sopranen Hammarlund även i Sveriges Radios Gosskör. Men det avgörande var när han i tonåren upptäckte Joan Baez, en av de främsta bland de som då kallades «protestsångare». «Det var som en uppenbarelse för mig – att man kunde sjunga såna sånger, ha en sån relation till texten och spela gitarr som hon gjorde! Jag kopierade alla hennes gitarrstämmor minutiöst, och genom det lärde jag mig faktiskt att spela ganska bra. Att upptäcka Baez gav mig också en inriktning som artist – det hjälpte mig att förstå vad jag ville med mitt sjungande». Hammarlund 1975Det blev fler skivor med namn som Buffy Sainte-Marie, Bob Dylan och inte minst Malvina Reynolds – starkt politiska artister med rötter i «folk music revival». Kraftigt influerad av dessa klev en 19-årig Hammarlund 1970 upp på scenen på Gärdesfesten i Stockholm och sjöng sina visor. Han kontaktades snart av skivbolaget Silence och det resulterade 1972 i den första skivan, «Befriade från skolan». Den Jan Hammarlund vi möter där är en ung man som med en röst lika skör som gitarrspelet funderar över världen i egna sånger, samt tolkar blivande proggklassiker som «Ljusne» och «Vem kan man lita på?» (den sistnämnda faktiskt innan Hoola Bandoola Band själva gett ut den). Skivan är, som Hammar­lund själv säger idag, mer «flum­mig» än politisk – även om en USA-kritisk text på melodi «Flamma stolt» väckte ont blod hos upphovsmännens änkor och ledde till indragen förstaupplaga. Det politiska medvetandet var ännu inte så stort. Men parallellt med inspelningen så besökte Jan moderna muséets jubileumsutställning om 1871 års pariskommun. «Den var en oerhört stark upp­levelse och ökade min politiska medvetenhet. Jag förstod att ’det finns faktiskt en poäng med det här med socialism’. Och att socialism inte måste vara grå och förtryckande som i Sovjet. Idag är jag övertygad om att utan socialismen går det inte att rädda den här planeten. Ska vi överlåta den åt marknadskrafterna kan vi lika gärna hälsa hem med en gång. Det leder till allas krig mot alla. Precis som vi ser nu.» Jan Hammarlund hade blivit vad man kallar för «politiskt medveten». Men det är sällan som denna medvetenhet gjort hans texter plakatpolitiska. De hade – och har fortfarande – ett naivistiskt, drömskt drag. Världen må vara ful, men möjligheten till någonting annat och bättre ligger inte långt bort. Det låter sig inte minst höras i den sång han skrev om Pariskommunen, «Den överlevande kommunarden». Den innehåller rader som: Här föll den sista barrikaden Och dom bar bort Marcel på bår Jag höll dig hårt i mina armar Man är blott en gång tjugo år /…/Jan Hammarlund 1974 I körsbärens tid, då sjöng vi en sång Fast drömmen är slut och våren förbi Vi sjunger ännu om körsbärens tid Från samma tid kommer «Valarna som sjunger», ett av den svenska 70-talsmusikens vackraste ögonblick: Människor på tåg och människor i öknen Och människor på femtonde våningen Som blöder hemligt, dom finns där ständigt Dom är delar av mig själv Människor på hav, tysta hästar genom natten Och hundar som gått vilse på vägen Nog ska vi mötas när mina drömmar Går mot skymningens eld Kom hit igen när solen sjunker Och ljungen fyller Lojsta hed Jag hörde det i vinden Som en gryningskör där du var med

Hur går det då till när Jan Hammarlund skriver sina sånger?

«Jag har ingen musikalisk utbildning. Det enda jag har gjort är att ta sånglektioner. Jag kan bara elementär harmonilära och absolut ingen kontrapunkt. Så de flesta av mina låtar har en väldigt enkel folkmusikform. När det gäller texten så måste det alltid börja med en stark idé. Låten ’Livet i Lunde’ (om Tore Andersson, trumpetaren som blåste «eld upphör» i samband med skotten i Ådalen 1931, förf. anm.) började med att jag såg en intervju med Tore. Då fick jag raden ’En enda vettig lärdom har jag fått ifrån armén, och det är att blåsa eld upphör’ i huvudet. Då tänkte jag att ’där har jag en sång!’ Bara den raden, och jag visste direkt att ’det här blir en jävligt bra låt’.»

Att få verktygen varma

«Det var lite liknande med ’Frasses ständiga otur’, en sång om Franz Schubert. Jag hade försökt skriva om honom tidigare, det blev bara en massa sockriga klichéer. Länge tänkte jag att ’det kanske bara ska bli två rader i en text som handlar om något annat’. Men så hörde jag en gammal sång med June Carter, ’The Juke-box Blues’. Den handlar om att hon lägger ett mynt i en jukebox bara för att hon vill höra en låt. Det gav mig idén till den inledande raden, där jag kastar en slant åt en gatumusiker som spelar Schubert. Och då bara rann hela låten ur mig! Det kan bli så ­ibland – när man ansträngt sig för nånting och sedan släppt det… då ligger det kvar i det undermedvetna och arbetar för egen hand. Sen behövs det bara en utlösande faktor för att det ska bli klart. Det är väl det som är Den Gudomliga Inspirationen. Men den kommer inte av sig själv. Det krävs att man har verktygen varma för att det ska bli något.» Sedan debuten 1972 har Jan gjort över 20 skivor, och konsekvent blandat egna sånger med andras – sydamerikanskt, franskt, Brecht med mera.  Hur gör han då när han väljer material att tolka? «Det går inte riktigt att svara på, det kommer från så många olika håll.  Men jag har alltid hämtat kraft ur det förflutna. Jag tycker det är så fantastiskt att jag kan stå med ett papper i handen och sjunga något som Schubert hittade på, precis som om det var han som sjöng! Eller att jag kan lyssna på en skiva med en tangosångare i Buenos Aires 1933! Det är väl lite samma sak med de här ’folksångerna’ – ibland måste man gå tillbaka i tiden för att hitta inspiration.» Jan Hammarlund kom att bli en del av det som då hette Musikrörelsen och som vi idag mest känner som «proggen». Dess spännvidd var stor – det som internationellt skulle ha kallats progressiv rock (som Samla Mammas Manna eller Älgarnas Trädgård) delade skivbolag och/eller festivalscen med politisk musik (som Hoola Bandoola Band eller Blå Tåget). Jan trivdes alldeles utmärkt i den miljön. Den dåtida vis­världen rymde för mycket machotänkande och spritromantik för hans smak. «Men även proggrörelsen var oerhört rockdominerad. Både jag och Turid (Lundqvist) var lite främmande fåglar med våra akustiska gitarrer och veka sång. Jag gjorde en skiva för Chile­kommittén. Det kan ha gjort att jag klarade mig i det hårda politiska klimat som dominerades av tidningen Musikens Makt i Göteborg. Jag hade nog blivit fullständigt hudflängd där om jag inte gjort den plattan. Man kunde nämligen inte ge sig på nån som sjöng sånger från tredje världen. Jag baxnade ju för en del av texterna inom proggrörelsen. ’Sången om Stalin’ och ’Hör maskinernas sång’ och det där. Jag blev full i skratt – snacka om pekpinnar!»

Jag är kär i Ville

Jan Hammarlund har många gånger nämnts som den förste öppet homosexuelle svenske scenartisten. Detta i en tid där HBT-människors situation såg oerhört annorlunda ut jämfört med idag. «Jag hade en god vän inom RFSL, han var lärare och hade en kollega som plötsligt en dag inte kom till jobbet. Det blev ett väldigt rabalder – ’var har han tagit vägen någonstans?’. Nästa dag träffades de i lärarrummet.  Då gick kollegan fram till min vän och viskade: ’Rolf dog igår’. Det var hans kille. För de övriga kollegorna hade han hittat på en annan förklaring, men till någon som själv var homo kunde han säga sanningen. Så var det på den tiden.» Redan 1978 tog Jan upp homofobin inom extremvänstern i låten «Sexualpolitiskt snack», en talking blues som blev något av en kultlåt först 15 år senare. «Den bemöttes med så gott som total tystnad. Det var ett sådant tabuämne. Bara man ens pratade om det så var man suspekt. Enstaka gånger hände det att någon i publiken gormade argt över låtarna, men det var mycket sällsynt. Jag minns att någon från KPML(r) undrade hur jag kunde hålla på med homofrågor när det fanns folk som svalt i tredje världen. Han skulle väl visa att de inte hade några fördomar, men att frågan var oväsentlig. ­Slutsatsen blev ju densamma – att man skulle tiga om det.» Omedelbart genomslag fick dock låten «Ville» som kom 1981 och spelades mycket i radio. Texten hade passat till vilken heteronormativ 60-tals-teenager-in-love-dänga ni vill, med den lilla twisten att den handlar om ett homosexuellt par: Jag vill tala om för hela världen Att jag är kär i Ville När han sitter och gnider på sin fiol Är han världens sötaste kille Villes morsa vill inte att Han och jag ska vara tillsammans För vi läser aldrig läxorna Vi bara kelar med varandra

Jan Hammarlund höll alltså inte käften

«Jag hade den uppfattningen att det inte fanns något att ha hemligheter om. Och framförallt inte homosexualitet, där det enda problemet var att folk hade en massa idiotiska fördomar. Det brydde väl inte jag mig om. Det behövdes också någon som ’trädde fram’ och tog den rollen.  Man får verkligen inte glömma författaren Bengt Martin, som var öppen redan på 60-talet. Men det fanns nog ingen svensk scenartist som gjort det jag gjorde innan. Jag kunde fylla en roll som behövdes, så då gjorde jag det.  I efterhand har jag förstått att jag förlorade en del jobb på grund av det.  Förlorar jobb gör jag väl i och för sig numera också, men det beror mer på min socialistiska övertygelse. Vilket jag inte förlorade på då, så det har blivit precis tvärtom (skratt)». Men ändå inga tvivel? «Nej. Absolut inte.»

CD: Löst folk

Jan Hammarlund – Löst folk

I 30 år har Hammarlund haft den här skivan i tankarna och det som slår mig efter en genomlyssning är att den är svår att tidsbestämma.

Karl Anton Hansson

Det skulle lika gärna kunna vara för 30, 15 eller 1 år sedan den skapades? Roligt är då att två av låtarna är inspelade redan 1999, något som flyter samman bra med det resterande materialet.

Det är långa berättelser utan refräng. Folkvisor med mustiga levnadsöden, såpass gamla att de flesta saknar kända kompositörer. Den äldsta är nedtecknad på 1400-talet vars text säkerligen bearbetats en hel del sedan dess. Dock förundras jag över hur bra texterna över lag fungerar in på 2000-talet. Det är stundom glada trallar med mycket humor men som alltid vilar bestämdhet och stor seriositet i Hammarlunds arbete. Inget skämtas bort. Det är stiligt, välordnat samt klädsamt beslutsamt.

Musikerna i produktionen måste också nämnas. De består av Stockholmsbördiga bluegrassbandet Spinning Jennies. Kanske att de borde fått ta lite mer plats. Nu håller de sig i bakgrunden, fullföljer sitt uppdrag med bravur men lämnas inga solon eller närmare utfransningar. Ett stort plus får skivproduktionens helhet. Dess tecknade omslag lovar exakt det som musiken håller, låtvalet och framförandet är i symbios och titeln «Löst folk» beskriver enkelt vad det hela handlar om. En genomtänkt helhet, och efter 30 år känns det fullt logiskt.

«Jag borde engagera mig ännu mer»

När Håkan Lahger 1999 i sin bok «Proggen» intervjuade ­Mikael Wiehe frågade han om det i dennes ögon fanns några andra musiker som fortfarande levde som de lärde på 70-talet. Wiehe svarade direkt: «Jan Hammarlund! Fan ta mig – det är i princip jag, Hammarlund och Björn Afzelius som fortsatt. När jag stöter på Hammarlund någon gång i Stockholm ser han inte ut som någon som nyss köpt bostadsrätt eller BMW. Han är sig lik från förr.» Björn Afzelius är idag borta, men vad gäller Jan Hammarlund stämmer Wiehes ord fortfarande. Den på 70-talet vackert bräckliga rösten har visserligen blivit en skolad stämma som med fördel också sjunger Schumann och Schubert. Men influenserna från ungdomshjältarna hörs fortfarande. Jan är fortsatt starkt politiskt engagerad, numera i organisationer som Homosexuella Socialister och SNAIV (Stoppa nazismen aktivt ickevåld). Han skriver sånger om hedersrelaterat våld («Flickan från bergen»), om en kärlekshistoria mitt i konflikternas Jerusalem («Jeru-salem») och om upploppen och de polisiära och rättsliga övergreppen i samband med EU-toppmötet 2001 («Gatsten»). Det är det få andra som gör – vare sig bland de som var aktiva på proggtiden eller bland dagens vissångare. Jag frågar vad som är drivkraften bakom det så konsekventa engagemanget i hans musik. Jan ler lite. «Det är väl inte så märkvärdigt? Jag tycker att man ofta överdriver betydelsen av det som såna som jag och Wiehe gör. Vi gör det vi tycker är roligast i hela världen – att sjunga och spela gitarr! Jag lever ett ganska behagligt liv. Det finns många underbara politiska aktivister som gör oerhört mycket mer och lever mycket farligare än vad jag gör. Precis som det finns fullt av folk i andra yrken som valt dåligt betalda jobb för att de tycker att det finns viktigare saker än pengar. Och tänk om jag skulle få för mig att ’nu ska jag göra en skiva med bara kärlekssånger för att göra succé och tjäna en massa pengar’ – det är ju inte så säkert att det skulle fungera. Man väljer väg varenda dag, men man väljer oftast ungefär det som man valde dagen innan.» Jag ler tillbaka och säger att han väl knappast skulle sjunga de sånger han gör om han inte upplevde att det var viktigt.

Borgarna säljer ut allt på rea

«Det är klart jag tycker att det är viktigt.  Och jag har ju förstått att det känns som ett känslomässigt stöd för människor om jag är med och sjunger vid en demonstration. Jag är glad om jag kan bidra med något så lätt som att sjunga. Men vad som är speciellt för mitt engagemang? Jag vet inte… Jag tycker det är otäckt med ett samhälle där människor skor sig på och lurar varandra. Det har nått en omfattning som är sanslös. Borgarna säljer ut allt vi har på realisation och därför är budgeten ’i balans’, som de säger. Utländska gruvbolag tillåts härja fritt och kommer i förlängningen att förgifta grundvattnet. Någon rättssäkerhet har vi inte, det finns flera exempel på oskyldiga människor som hamnat i fängelse. Det finns hur mycket som helst att säga. Men Sverige är ett passivt land. Och jag är också passiv. Jag borde göra mer – själv arrangera demonstrationer, och inte bara gå med i såna som andra ordnar eller ber mig sjunga på…»

En bra kamrat

Det blir tyst en stund. Sen säger Jan plötsligt: «Jo, jag vet var jag har fått mitt engagemang ifrån. När jag var en 16–17 år gick jag till ABF-huset, mitt andra hem, och anmälde mig till Öppen Teater med Elisaveta – denna underbara artist och människa. Hon lät oss jobba med allt från Shakespeare till Brecht. Det enda hon ville höra om sig själv, och som var det finaste hon kunde säga om någon annan, var att hon var en bra kamrat. Hon sådde ett frö av socialt ansvar och politik hos mig.» Jag frågar avslutningsvis Jan om han tror att man kan förändra världen med musik. «Den har förändrat mig. Och jag vet att den har förändrat massor av människors inriktning och idéer. Så den bidrar absolut till att förbättra världen. Det gör musiken i sig, om den är någorlunda bra. Och kanske ännu mer om man sen kombinerar den med en text där man berättar om en händelse eller beskriver någonting, och låter lyssnaren dra sina egna slutsatser. Det är mitt ideal.» (Ur VISOR nummer 2).

Filed under: Artikler, Norden Tagged with: . - permalink.

En kommentar til Jan Hammarlund om musiken, engagemanget och löst folk

  1. bengtblomberg sier:

    Livet! Frihet i smått Enighet i stort Kärlek i allt

Skriv en kommentar